GUB 568

[Janne Rickman]

GUB 568 efter krocken den 22/1-02, då bussen gick in i järnvägsviadukten på Vaksalagatan. Bussen skrotades.
Bilden tagen av Johnny Bodsäter.

/Janne

[Simon A]

Var det den dan som det var så där fruktansvärt halt att det knappt gick att gå ute?

//Simon

[Niklas Bygdestam]

Antar att den här krocken bara påskyndade en redan planerad utfasning av den här bussen. Systerbussarna 567 och 569 fasades ut i juni samma år och det hade nog även denna buss gjort om den inte hade krockat

[Oskar A]

Vintern 2001/2002 var ganska "besvärlig" av flera orsaker. I samband med första "riktiga" snöfallet några dagar före jul gick t ex 551 av E4:an. Bussen bredvid 568 misstänker jag är 576 som jag vill minnas också var inblandad i något samma dag som 551. 576 kom dock att repareras och sattes i trafik igen.

[yngrot]

Hur gick det för den som körde?

[Busan]

Jag var passagerare ombord då bussen körde in i viadukten. Här kommer en kort redogörelse för mina minnen av olyckan:
Jag satt ganska långt fram, precis bakom framaxeln på förarsidan. Först hörde jag en duns, bussen körde över något och jag föll ur sätet; vi hade ränt över refugen. Jag stod baklänges och var på väg att sätta mig igen då nästa smäll kom. Chauffören skrek till och en annan passagerare skrek "Vad f-n håller han på med?". Bussen kanade, jag minns en stor smäll och sedan var det svart ett tag. Minns att jag for framåt i bussen och hann tänka att jag ville veva tillbaka tiden och "jag vill inte bli skadad".
Vaknade mellan framdörren och chauffören, det var glassplitter överallt och människor skrek runt omkring. Jag tittade upp på chauffören som var fastklämd mellan betongfundamentet och stolen. Jag frågade honom om han hade larmat, han bara stönade något ohörbart. En utländsk kille utifrån ropade till mig att han larmat. Jag ropade till de andra passagerarna att sitta kvar på sina platser och att hjälp var på väg. Jag återvände till mitt säte.
Någon skrek i panik att "Bussen kan börja brinna!", en kvinna skrek hela tiden rakt ut. Jag försökte prata med en annan kvinna som satt mitt emot mig, men hon stirrade bara rakt fram. En man som satt snett framför mig började blöda från huvudet. Jag hjälpte honom, sen kom en kille ombord på bussen och sa "Jag jobbar på Akademiska, jag hjälper er.". Han hjälpte mig upp i sätet eftersom jag hade hasat ner, jag hade ingen känsel från midjan och neråt.
Någon hittade min mobiltelefon i röran. En brandman hjälpte mig att ringa till min far att han skulle hämta min son (som själv var skadad efter att ha krockat med en buss) hem till sig. Vi fick filtar och brandmän och ambulanspersonal kom och fick skära loss chauffören.
Jag blev ganska högt prioriterad av sjukvårdarna p.g.a. min bortfallna känsel och jag fick en halskrage. Man bar ut mig på bår och det var jättehalt i backen. Jag blundade för det var massor av människor som stod runt omkring och tittade. Ambulansen stod överst i backen ända uppe vid sjuans gamla hållplats vid Stadshuset. När jag kom in i ambulansen kände jag mig både trygg och rädd för vilka skador jag fått.
På akuten var det massor med människor i korridorerna. Bussolyckan fyllde åtta ambulanser. Jag kunde bara titta upp i taket på grund av halskragen. Jag började må illa och fick panik eftersom jag inte kunde vända mig och jag var rädd att kvävas. Då kom en ung kille fram och tog min hand, han sa "Min mormor var med i bussen.". Senare träffade jag honom när han jobbade som taxichaufför.
Jag fick ett brott på höger underben mot knäet. Mina bestående men efter olyckan är en artros i knäet samt ärrbildningar och en meniskskada som jag opererat. Jag tycker fortfarande att det känns olustigt att åka bil eller buss i järnvägsviadukten och uppmanar alla busschaufförer, inte minst min sambo, att köra extra försiktigt på vintern.

[Simon A]

Fy vilken hemsk upplevelse!! Jag lider verkligen med dig, sånt där vill ingen uppleva. Jag håller med dig för fullt i uppmaningen att man ska ta det lugnt i tunneln. För sin egen skull, alla andras skull och för min pappa som också kör buss skull.

//Simon