Borås 70-tal

Startat av Peter Öden, 30 mars 2011, 19:23:30 PM

0 Medlemmar och 1 gäst tittar på detta ämne.

Peter Öden

Hej !

Här är något för Staffan och fler att bita i.
Buss 111 Vlo B 65506 Hägglund.



Mvh Peter Ö

Bernt Talbrant

Citat från: Peter Öden skrivet 30 mars 2011, 19:23:30 PM
Hej !

Här är något för Staffan och fler att bita i.
Buss 111 Vlo B 65506 Hägglund.



Mvh Peter Ö

Trevligt! En av flera bussar av denna typ som sedan fick ett "andra liv" i Varberg.

Staffan Sävenfjord

Mycket trevlig busstyp. De helombyggdes till högertrafik och var ett tag omställningsbussar med bara mittdörren kvar på vänster sida. Det blev alltså att gå fram till föraren och betala först. Det fanns avspärrningar som tvingade en att ta den vägen.

Linje 31 på bilden gick Södra torget-Bosnäs, alltså som dagens linje 46. Gick dock lite annan väg: som linje 6 går i dag till Göta och sedan som dagens 46.

yngrot

Dessa åkte man mkt i när det var dax åka till skolan .. dock inte kört dem.. men minns dem mkt väl..
Kör buss sen Hedenhöstiden....

Började jan 1977 - okt 1978 på Kålleredsbussarna , Borås lokaltrafik okt 1978 till 25 feb 2010 ,därefter Veolia transport/Transdev från 1 mars 2010 till 14juni 2020.. från 15 juni 2020 Nobina

Bjonne

Härligt, det var dessa bussar man minns när man kom till den stora staden Borås i samband med att hälsa på farfar i Fristad. Borås var en otroligt stor stad för en liten kille från Klintehamn på Gotland...., Visby hade ju inte så mycket stadsbussar i början på 70-talet, iallafall inte som man såg!

Bengt H

Kul med en Boråsare i riktig stadsbussar-färg. Vagn 111 var i många år stadig på linje 31 som gick till Funningen och Bosnäs. Bussen ingick i en stor serie Volvo B655/Hägglund som levererades 1962, nr 107-114. Året efter kom ytterligare en omgång, vagn 116-124, som var lika med undantag att de var 2,50 meter breda i stället för 2,35 som gällde för 1962 års leverans. De var smidiga och lättkörda med sin pyswilson. Emellan dessa båda serier fanns en halvturist-Säffle, vagn 115.

Vid ombyggnaden av dessa vagnar till högertrafik flyttade man påfyllningen för bränsle från höger till vänster sida (eller var det tvärtom?) medan tanken var kvar på den sidan där påfyllningen var ursprungligen. Det innebar att det fanns ett rör med krökar fram till tanken, något som gjorde bussarna svårtankade. Efter att tankpistolen slagit ifrån var man tvungen att efterfylla en hel del. Första kvällen jag sommarjobbade i skötselhallen sommaren 1970, blev det så att vi båda färska sommarjobbare jobbade tillsammans. Ingen av oss hade fått tipset om vad som gällde speciellt för dessa bussar, så vi gjorde som vanligt: I med pistolen, tvättade bakgaveln på bussen framför och framgaveln på den bussen som tankades, fyllde kylarvatten, ur med psitolen och noterade antalet liter. Den andre städade invändigt genom att blåsa iväg skräpet med tryckluft som sedan sögs ut av en jättedammsugare som var kopplad till framdörren. Ingen extra efterfyllning i dessa bussar således.

Dagen efter hade jag eftermiddagstur. Redan tidigt på eftermiddagen kom första telefonsamtalet. Soppatorsk på vagn 110 på linje 30 ute vid Viared. Jag tog en buss, en dunk med diesel och en verktygslåda och åkte ut. Sedan fylla på, handpumpa och lufta och iväg tillbaka till garaget på Strömsdal. Åter där fick jag besked om att en buss stod vid Stenkullen. Samma visa igen. När jag åter igen var tillbaka kom verkmästaren och fråga hur vi tankade de små Hägglundarna. Då hade han förstått. Buss efter buss hade fått stopp och flera reparatörer hade fått åka ut. De bussar som inte hade hunnit stanna än byttes in för tankning. Turligt nog gick inte allför många av dessa bussar på heldagsomlopp, men det var tillräckligt många för att jag än idag minns vad som gäller vid tankning av dessa.

Ett annat minne av dessa bussar var att de hade bladfjädrar bak. Vid större översyn skulle man pressa in chassifett mellan bladfjädrarna så att bladen skulle gida lätt mot varandra och, antar jag, för att förbygga risken för fjäderbrott. Detta moment utfördes genom att man hissade upp bakänden för att lätta bakaxeln. Sedan slog man in en kil mellan fjäderbladen. Kilen hade en smörjnippel och en kanal med vilken man kunde pressa in fett mellan bladen. Så upprepas momentet, fjäderblad för fjäderblad, först på ena sidan och sedan på den andra. Efter det kändes det i axlar och armar.

Se där vilka minnen ett foto kan väcka! Tack för det Peter!