Inte mitt fel

[Cero]

Vi har ju många gånger diskuterat den allmänna attityden i samhället som ofta utmynnar i att allt är någon annans fel. Tyvärr drabbar ju detta kollektivtrafiken med jämna mellanrum där något "oskyldigt offer" får för sig att slå sönder något, någon eller bara förstöra ordningen i största allmänhet. Vanligtvis skylls ju på något och gemensamt brukar vara att personen själv ifråga inte är skyldig eller har något ansvar eftersom han/hon är offer för något. I dagens SvD finns en artikel om Ann Heberlein som en dag fick nog och skrev en bok om detta svenska fenomen. Klart intressant och kanske tänkvärt.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/artikel_1021117.svd

[Staffan Sävenfjord]

En mycket viktig artikel som jag hoppas leder till fortsatt debatt. Gärna här också men framför allt ute i samhället.
Det enda som är märkligt är att en teologie doktor pratar om "Luthersk syn" - om hon nu är rätt citerad. Luther var en riktig "gla'hutt" (för att prata med min mamma) och han svängde gärna en bägare med glada vänner samt förförde en nunna. Han var vare sig dyster eller sträng efter den tidens förhållanden. Det är en av våra stora myter att han skulle ha varit en tråkmåns. Sannolikt en förväxling med någon av hans senare lärjungar eller möjligen den schweiziske reformatorn Calvin.
Att skylla ifrån sig har blivit alltför vanligt även om jag nu inte menar att man skall ta ansvar även för det man inte råder över.
Och detta med att man inte skall säga till andras barn har verkligen blivit sjukt. En gång var jag med om att en femåring stod och pillade på varubandet i en affär. Kassörskan sa till ungen att låta bli det för hon kunde klämma sig. Då snäste mamman: "Jag vill själv uppfostra min dotter". Själv borde jag naturligtvis då sagt något typ "och det blir därefter ser jag" eller spottat mamman i ansiktet och sagt "Bra, jag har också fått fri uppfostran". Men givetvis teg jag på svenskt manér och när mamman var utom hörhåll sa jag till kassörskan att jag tyckte hon gjort rätt och att mamman varit synnerligen oförskämd. Kassörskan slog då blicken i mig och nästan röt: "Jag gjorde fel. Jag vill heller inte att någon annan uppfostrar mina barn".  Och jag hörde henne muttra "förbaskade karl att lägga sig i" när jag gick ut.
En annan gång blev jag hotad med en smäll av en pappa. Varför? Jo, jag hade skrikit till hans son att han inte skulle sitta och dingla med benen utmed plattformskanten just som tåget var på väg in. Den gången fann jag mig dock: "Precis som du skiter jag i om din son får benen avklippta men jag tänker på lokföraren som inte skall behöva vara med om något sådant". Pappan blev faktiskt tyst.

[Ersa]

Inte underligt att dessa barn (när de idag blivit "dagens ungdomar") blir chockade, "kränkta" och måste hämnas med våld när de får sin första bestämda tillsägelse av en myndighetsperson ute i det verkliga livet... 

På samma tema vill jag gärna tipsa om en annan bok inriktad på samhället, uppfostran samt vår förmåga att förbjuda allt som kan tänkas komma att bli farligt. "I trygghetsnarkomanernas land: Sverige och det nationella paniksyndromet" av David Eberhard.
Det är medlemmar i min närmaste släkt, full av pedagoger och förskollärare, som tipsat mig om denna bok, när de märkt hur utvecklingen blivit på t.ex förskolor. Det börjar närma sig "krav" på reflexvästar, hjälmar och hockeyskydd på alla barn när de vistas utomhus på dagisets farliga lekplats omgiven av det EU-godkända gröna 1,20 m höga staketet. Nåt KAN ju hända (även om "nåt" inte hänt på 20 år vid detta dagis). Det finns faktiskt nyinflyttade föräldrar som blivit upprörda då de upptäckt att personalen vid det nya dagiset inte kräver hjälm på alla barn vid utomhusvistelse vintertid...

Och så länken:
http://www.bokus.com/b/9151847426.html

[M224]

Jag såg en föreläsning med David Eberhard på SVT, nästan läskigt hur rätt han har.