Lägret i Oswiecim

[Hans Fredriksson]

Jag är förmodligen den ende som har blivit utelåst från Auschwitz I.
Utelåst från huvudingången när jag skulle vända åter. En väg där man tydligen inte vill ha turister.



Oswiecim är industristad med 40 000 och naturligtvis har de lokal busstrafik.


Polska regementsbyggnader blev fångläger för polacker och senare även för sovjetiska krigfångar.
Denna del av Polen var inte ockuperad utan annekterad av Tyskland. Därav namnbytet av staden till Auschwitz.


På baksidan och utanför området finns en massgrav för de avlidna dagarna innan och efter befrielsen.


Swimmingpool för fångarna. De anställdas lär också haft pool med den hittade jag inte.


Lägrets huvudvakt. Muren bildar tomtgräns för kommendanten för Auschwitz-Birkenau Rudolf Höss bostadshus.
Enl Höss memoarer, som skrevs i väntan på avrättningen, var han mycket nöjd med de judinnor från fånglägret som skötte hushållet och såg efter hans barn.


Kommendant Höss villa på en hårt trafik gata.


Enl mina kartor var det grå huset baksidan av kommendant Höss kontor och huset längre bort  kontor för lägeradministrationen.


Framsidan av Auschwitz-Birkenaulägrets administrationsbyggnad.
Tydligen är det numera ett vanligt hyreshus med lägenheter.


Efter krigets slut utlämnades Höss till Polen.
16 april 1947 fördes han till platsen för sina brott och hängdes.

[Niklas Bygdestam]

Tack för ett bra bildreportage! Jag har också varit i Auschwitz och tittat där. Det är minst sagt en väldigt konstig känsla. På ett sätt när man kommer det känns det idag som en ovanligt lugn och fridfull plats. Den känslan tycker jag också framträder på bilderna. Men samtidigt så är man väldigt medveten om vad som hänt på platsen och känslan att gå och titta där är deprimerande. Precis som de flesta andra så reagerade även jag mycket starkt när jag såg ett rum fullt med hår. Men även när jag såg en stor mängd bagage reagerade jag starkt. Det var resväskor med personliga tillhörigheter och man såg en del i människornas liv med detta och då känns grymheten närvarande när man tänker på vad som hände de som ägde det här bagaget. Vid ett tillfälle uppe på vinden i en numera utsällningslokal i ett av dessa dödens hus fick jag faktiskt en otäck rysning och en känsla av panik. Jag funderade på att gå därifrån fortast möjligt men sansade mig snabbt och fortsatte att titta.

Rummen med hår, bagage, glasögon och allt annat har flera före mig skrivit massor om. Men det finns en sak som gjorde starkt intryck på mig som jag däremot inte har sett någon skriva om. Jag tittade in i ett tvättrum med långa hoar eller handfat där fångarna skulle tvätta sig på morgonen. Det var långa hoar som hade massor med vattenkranar. Men det som intresserade mig var hur väggarna såg ut i tvättrummet. En bit uppe på väggarna satt det väggmålningar, en på varje vägg. Väggmålningarna såg riktigt fina och välgjorda ut. Det var tydligt att en konstnär hade gjort dessa. På en vägg var det två änglar som hällde vatten på varandra med en kruka, på en annan vägg var det några som var i vattnet med ett par hästar och på en tredje vägg var det två katter som slickade sig rena. Samtliga bilder var som en symbol för skönheten med renhet och att tvätta sig ren. När jag tittade på dessa målningar som kunde se riktigt gulliga ut tänkte jag samtidigt på de stackars fångar som trängdes i detta tvättrum och hade alla tänkbara problem med hygienen i form av bland annat löss och ohyra och hyr de nazistiska vakterna skrek och slog fångarna medan de trängdes i tvättrummet. Tanken gjorde mig spyfärdig med denna kontrast av gullighet och grymhet. Även i flera andra rum fanns det väggmålningar i samma stil, också mycket vackra och så att säga gulliga till sitt utseende, denna gullighet i denna ondskans plats

En del tycker kanske att jag hängde upp mig på en oväsentlig detalj men för mig gjorde dessa målningar ett djupt intryck. Vem kunde måla dessa gulliga motiv och lägga ned så mycket arbete på detta i denna grymhetens plats? Kontrasten av gullighet och grymhet gjorde mig illamående

[Staffan Sävenfjord]

En del tycker kanske att jag hängde upp mig på en oväsentlig detalj men för mig gjorde dessa målningar ett djupt intryck. Vem kunde måla dessa gulliga motiv och lägga ned så mycket arbete på detta i denna grymhetens plats? Kontrasten av gullighet och grymhet gjorde mig illamående

Det är väl just detta som gör att Auschwitz och andra koncentrationsläger känns så grymma. För tillfälliga besökare ser det ju trevligt ut med dessa bilder och man ser framför sig fångar som i god ordning utför sin hygien utan att tänka på att de är undernärda, luktar extremt illa, lider av allehanda sjukdom och inte minst har löss och loppor. På samma sätt slog det mig att det fanns duschar i taket i gaskamrarna. Tittade man närmare såg man att de var monterade på en stång i taket och inte hade någon vidare anslutning. Detta för att de som fördes in i gaskammaren skulle bibringas uppfattning att de skulle få duscha. I stället fördes gas in utifrån och efter några minuter hade de dött en kvalfull död. Inte blev det bättre av att brännugnen fanns i rummet bredvid.
Det är värdefullt att Auschwitz har bevarats som vittnesmål om de ofattbara grymheter som fanns där. Vi kan kanske föreställa oss en hel del av grymheten genom att titta där, vi kan ju se hur deras "sängar" såg ut och hur de fick ligga fem personer i en brits som verkade rymma högst två. Men det vi inte knappast kan föreställa oss är den hemska stanken och den oerhörda grymheten från vakters och även medfångars sida.
Man förstår att Hitler aldrig ville besöka ett koncentrationsläger och när han ändå någon gång gjorde det så var det han fick se mycket tillrättalagt. Nästan lika tillrättalagt som när Röda Korset kom på besök till Theresienstadt. Det är som om Hitler inte insåg vidden och grymheten i sina egna beslut. Samma sak gäller säkert Rudolf Höss, Auschwitz lägerkommendant som inte skall förväxlas med Rudolf Hess.
Det värsta är dock att sådana här läger är något som finns än i dag på olika ställen i världen. Vi lär oss tydligen aldrig...

[Autotransit]

Jag har aldrig själv besökt något läger, men jag har träffat en hel del överlevande från dessa läger plus en av de chaufförer som var med och körde i Tyskland under kriget. Vart jag än kom med Vita Bussen under de två år som jag körde runt den i Sverige, så kom det nästan alltid fram någon som har eller har haft någon släkting som blev räddad av Bernadotte-bussarna.

Vid större arrangemang så har det varit grupper med överlevande från Norge, Sverige och Danmark med som hedersgäster, och man ser för varje sådant tillfälle att de blir färre och färre. När de är borta så kommer det inte finnas några vittnen alls till det hemska som skedde under andra världskriget. Något som förundrat mig vid alla möten med de överlevande är den styrka och livsglädje dessa människor visar upp än idag, de är så otroligt vänliga och ödmjuka trots allt hemskt de upplevt tidigare i livet...helt fantastiska människor.

Förutom de läger som är bevarade så finns det fem bussar kvar av de som ursprungligen var med i Tyskland 1945, och detta är de sista fysiska bevisen som finns. Alltså gäller det att till varje pris bevara och visa upp dessa minnen.

/Stellan