Citat ur körkortsbok år 1920:
De som vållar bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer.
De förra äro under lek både blinda och döva.
Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen att signalen icke blir av betydelse.
Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc,
bör man endast köra fram med yttersta varsamhet,
ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen.
Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej helt sällan koncepterna.
Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana
de nyss lämnat är intet sällsynt.
Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen.
Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar.
Men hur skulle man handla vid möte med spårvagnar?
Hahaha!
Man kan ju lugnt säga att kvinnosynen har förändrats... ;)
Citat från: SimonB skrivet 08 maj 2010, 22:14:44 PM
Hahaha!
Man kan ju lugnt säga att kvinnosynen har förändrats... ;)
Man var mera klarsynt förr, kvinnosynen har förändrats men kvinnorna är likadanna som på -20 talet
En herrelös bil, en kvinna bakom ratten ;)
Citat från: Hans Fredriksson skrivet 08 maj 2010, 20:07:51 PM
Men hur skulle man handla vid möte med spårvagnar?
Undvika att krocka med dem, typ. Spårvagnarna körde på den tiden ofta på enkelspår, och möte kunde alltså behöva ske ibland till vänster, ibland till höger. Om man inte hade någonstans att ta vägen borde man åtminstone inte fortsätta framåt mot en mötande vagn, utan hellre stanna och vänta tills tillfälle gavs att köra åt sidan.
Den poäng som författaren ville få fram tycks vara, att de nämnda trafikantgrupperna, i likhet med spårvagnar, inte kan behandlas på samma sätt som övriga trafikanter, utan kräver en mer avancerad planering av bilföraren. Om det i spårvagnens fall beror på de fysiska förutsättningarna, så får det väl i barnens fall (enligt författarens syn på saken) hänföras till psykologiska sådana i form av bristande uppmärksamhet och d:o trafikvana. Så långt tror jag att alla kan instämma.
Sedan kan man förstås skratta hur mycket man vill (eller vara hur arg man vill) åt tanken att jämställa "nervösa fruntimmer" med ouppmärksamma barn. Antagligen överdriver författaren betydelsen av några enstaka personliga upplevelser här, och antagligen bortser han också från ett antal lika nervösa karlar. Han hade nog inte så god grund för att skriva så där. Men man kan också fråga sig hur stor trafikvana kvinnor egentligen hade under 1910-talet. Jag skulle inte bli särskilt förvånad om det visade sig, att kvinnor på den tiden i genomsnitt rörde sig kortare sträckor utanför hemmet än män (men jag kan också ha helt fel!)
Slutligen kan man fråga sig om kvinnosynen verkligen har ändrats mycket i det här sammanhanget, eller bara möjligheterna att ogenerat uttrycka den. Körkortsböckernas målgrupp var tämligen enkönad på den tiden, och det kan nog tänkas att liknande formuleringar fortfarande skulle kunna förekomma i sådana enkönade sammanhang...