Så kom jag då fram till Stryn där Vests chef Torolf Folkestad tog emot mig och körde mig den återstående milen till Hotell Alexandra i Loen, ett av de största hotellen i den här delen av Norge. Torolf hade berättat att det varit svårt att få tag i rum eftersom det pågick "motemesse" just då, men han hade i alla fall lyckats. Är man områdets näst största företag så har man vissa trumf på hand antar jag. Jag trodde att motemesse betydde motormässa men kunde inte förstå varför hela hotellet var full av vackra långbenta flickor och välklädda herrar. Det visade sig att "mote" betyder mode.
Dagen efter blev det besök på fabriken och jag fick någon timme över för egna strövtåg och bussfotografering innan bussen gick mot Loen igen.
(http://www.savenfjord.nu/6.dia/5105.jpg)
(http://www.savenfjord.nu/6.dia/5106.jpg)
(http://www.savenfjord.nu/6.dia/5107.jpg)
(http://www.savenfjord.nu/6.dia/5108.jpg)
(http://www.savenfjord.nu/6.dia/5109.jpg)
(http://www.savenfjord.nu/6.dia/5110.jpg)
(http://www.savenfjord.nu/6.dia/5111.jpg)
Hemresan skedde med flyg. Först med en Twin Otter från Sandane flygplats till Florø, en Dash 7 därifrån till Fornebu och slutligen en DC9 till Arlanda. Hotellet ordnade transfer till Sandane och tyckte det räckte att åka 70 minuter innan flygets avgång: "Det är bare 6 mil". Att man då skulle uppför och nedför ett fjäll och 2,5 var nedför samma fjäll nämndes inte. Till all lycka så var bilföraren mer alert så 25 minuter innan utsatt avgångstid ringde han och sa att vi måste åka om tio minuter om vi skall hinna. Jag var färdig så det var bara att ta väskan och checka ut samt gå till bilen, en Chevrolet Beuaville. Killen som körde var från Marocko, och det var en säregen upplevelse att åka med honom på norska fjällvägar. Jag vet inte hur länge han varit i Norge men han hade i alla fall helt anammat norskt körsätt. Det vill säga att ser man en långtradare framför sig så gasar man i hopp om att möta den mitt i en kurva, där det är lite bredare. Det är bara att be en stilla bön att långtradarföraren tänker på samma sätt.
Om man sedan lägger till att kapten på Twin Ottern valde att flyga mellan fjällväggarna - och det såg ut att vara en meters marginal på varje sida - och att kapten på planet från Oslo var av den plågsamt skämtsamma typen ("nu när vi flyger över Vänern vill jag bara påminna om att stolsdynan är ett flythjälpmedel") så blev det det en resa att lägga på minnet.