Mellan 06:00-08:00 i söndags dog vår kompis Oliver.
Han blev sjutton och ett halvt år.
Idag kom det ingen katt på morgonen och slickade mig i ansiktet.
Ingen som kommer och kliver över tangentbordet när jag sitter vid datorn.
Just nu känns livet tomt, meningslöst och ensamt. Sorg kallar man det tillståndet.
(http://hansfredriksson.se/bussnack/Bild326.jpg)
(http://hansfredriksson.se/bussnack/Bild327.jpg)(http://hansfredriksson.se/bussnack/Bild328.jpg)
Beklagar verkligen :(
Husdjur är för många en väldigt viktig familjemedlem, som ibland kan bli jobbig att leva utan. Jag är säker på att Oliver fick leva 17,5 underbara år med din familj och hoppas att han får vila i frid.
Många tankar och empati från min sida.
Är trist sånt hänter beklagar sorgen var typ snart 3 veckor sen våras ute katt dog på ut huset vi tog hand om den många år men han var inte så gammal heller.
Tråkigt när djuren inte finns kvar... men katten har säkert haft det bra eftersom han blev rätt gammal... det kommer väl snart en ny som du tar hand om ...
Beklagar. Det blir som en familjemedlem.
Jag beklagar sorgen:
Jag blev själv tvungen att avliva min katt för snart två år sen (för hon fick tumörer i magen) och det var den värsta dagen i mitt liv.
Kan tillägga att Oliver är väldigt lik min Wilma som är ca 6 år han är en hittekatt vi tog hand om .... Jo jag vet Wilma låter som en honkatt vilket vi trodde att det var men jag ville inte döpa om katten utan han heter Wilma ännu..
Beklagar :'(
Beklagar! Oerhört tråkigt så´nt här!
//Danne
Beklagar verkligen.
Det är oerhört tråkigt när man håller någonting kärt och förlorar det förstår att saknaden måste vara stor.
Hälsningar
Richard
Hans
Sorgen kommer man över MEN saknaden är värst,
Du kommer nog som jag att flera år senare komma ihåg alla påhitt din vän gjorde.
En kort historia som min biltokiga Tax gjorde,
Jag sålde begagnade SAAB en gång i tiden vilket gjorde att tjänstebilen alltid var en SAAB
taxen deklarerade för mig efter tredje resan i bilen om vad han tyckte om bilen då var jag inte så förtjust men idag är det ett kul minne om honom (inte kul att torka upp en Taxspya på tändningslåset) eller när han skulle ligga över axlarna och kommentera folks klädsel när man körde
hur ska man annars se ut tyckte han.
Jag hoppas du kommer över den första tiden och istället kommer ihåg allt bus Oliver gjorde,
Min tax lämnade mig -86 och är fortfarande saknad av mig han blev 18 år hans bästa kompis katten följde honom -03 också han blev 18 år.
/Lennart
Jag vet hur det är att förlora katter.
En galning hemma i mitt område tröttnade på vå katt som gjorde allt vad en katt gör. Det vill säga gå ute i folks trädgårdar och bara vara. Det slutade med att denna människa tog sin luftpistol och sköt på vår katt, kullan färdades längs ryggraden. Katten lyckades släpa sig hem och vi fick avlivaden. Hur ofantligt ont den hadde då kan man bara ana. Det finns mycket sjuka människor i världen...
I hela mitt vuxna liv har jag haft djur, Hundar katter, höns m.m. Men varje gång nån måste tas bort, är det lika svårt. Man vänjer sig aldrig med sorgen och saknaden, vilket väl är ett friskhetstecken. Hade bl.a en hankatt som älskade bananer. Det unika var, att om han sov på övervåningen, med huset fullt av lekande barn, så kom han tassande så fort man började skala en banan. Hans mor,(flyttade in själv, troligen dumpad) var lite mer kräsen. Hon skulle ha krossade potatischips, med "Ranch-smak". Idag finns 2 JackRussell i hushållet, som både glädjer och förtvivlar.
Oerhört tråkigt att höra om förlusten, men samtidigt är det lite positivt att han fick vara ett bra sällskap i hela 17,5 år.
Det är nu lite mer än sex veckor sedan vår bruna labrador Sendy somnade in, 13 år gammal. Det blir rejält tomt efter en sådan förlust, och det hjälpte en hel del att vi skaffade lilla valpen Disa för över ett år sedan. Bättre med en övergångsperiod med två hundar än ett vakuum mellan dem båda.
(http://photos-a.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-nc3/hs034.snc3/12138_172946236622_619116622_3042644_4438688_n.jpg)
(http://photos-f.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-snc1/hs226.snc1/7326_161935986622_619116622_2932275_438429_n.jpg)
Tack alla ni för visad empati.
//Hans
Citat från: Mustman skrivet 08 december 2009, 11:14:37 AM
Jag vet hur det är att förlora katter.
En galning hemma i mitt område tröttnade på vå katt som gjorde allt vad en katt gör. Det vill säga gå ute i folks trädgårdar och bara vara. Det slutade med att denna människa tog sin luftpistol och sköt på vår katt, kullan färdades längs ryggraden. Katten lyckades släpa sig hem och vi fick avlivaden. Hur ofantligt ont den hadde då kan man bara ana. Det finns mycket sjuka människor i världen...
Sånt är så oerhört mycket värre än att katten får bli gammal och "gå i pension" ett par år innan den får somnar in. >:( Djur är ju ens familjemedlemmar och att någon gör något som du berättar om får en att fundera på om samme sjuka person kan börja skjuta människobarn härnäst. Steget är ju inte jättelångt.
Citat från: Hans Fredriksson skrivet 08 december 2009, 22:04:02 PM
Tack alla ni för visad empati.
Det är inte svårt att visa empati. Det allra värsta med ens fyrbenta små håriga husdjur är ju att de lever så kort tid jämfört med oss själva. Man skaffar dem som små valpar/ungar men de växer ifrån en och blir gamla alltför fort. 15-20 år är för kort tid tillsammans med oss, men nog lång för att vi ska hinna vänja oss vid att de "alltid" finns där, och få svårt att klara vardagen när de en dag inte finns hemma när vi kommer hem från jobbet. Ett nytt djur brukar underlätta. Inte som en ersättare, utan som ett helt nytt sällskap. En helt ny personlighet.
Sånt är så oerhört mycket värre än att katten får bli gammal och "gå i pension" ett par år innan den får somnar in. >:( Djur är ju ens familjemedlemmar och att någon gör något som du berättar om får en att fundera på om samme sjuka person kan börja skjuta människobarn härnäst. Steget är ju inte jättelångt.
[/quote]
Värre vet jag inte, jo för katten så klart. Men det är alltid jobbigt att förlora en vän.
Ja den personen borde tas om hand. Vi vet ju tyvärr inte vem det är... men man har ju sina aningar.