Min erfarenhet av postutdelning är att när jag övade med en välkänd chaufför, så tog han sig tid någon minut med att prata med folk vi mötte i byarna. Det var också viktigt att på ett bestämt ställe vid ungeför halva turens längd, gå in och fika en kvart, för annars blev Kunderna förbittrade på Utdelaren.
Komplettering; idag finns det ett ställe efter Mo I Rana-turen där föraren oftast går in och får sig lite kaffe. Jag har själv varit där när jag övade turen ifjol under påskveckan. Jag får en känsla av närhet, trygghet och medmänsklighet när detta inträffar. Föraren är ovärderlig när det gäller att upptäcka om en person som bor avlägset plötsligt har blivit sjuk, eller ifall något har hänt och den personen inte visar sig på några dagar. På Mo I Rana-turen finns också Flickan vid vägen - en kvinna som alltid, i vilket väder som helst, väntar på postbussen, och har med sig något gott till Föraren. Jag blir glad när sådant händer. Finns det någon fler som tycker något?