Farmor som var lärarinna i Gamleby en tid under 1930-talet brukade berätta om när hon åkte på utflykt till Stockholm med kustångaren (som hon sa, om det verkligen var ångdrivet eller ej har jag ingen aning om...) från Västervik till Stockholm. Tydligen kunde man åka längs med hela svenska östkusten på detta vis, antagligen (gissar jag) en konsekvens av att det inte fanns någon ostkustjärnväg hela vägen mellan Karlskrona och Luleå/Haparanda och att tågresor på den här tiden innebar byten vid järnvägsknutar i inlandet.
Hur länge kunde man åka på detta viset? Det verkar vara en ganska obelyst del av svensk transporthistoria, söker man på kustsjöfart mellan Västervik och Stockholm får man inte många träffar. Var det SJ (efter att de tagit över hela järnvägsnätet), rederierna (som kanske inte var så intresserade av att frakta passagerare när man kunde tjäna mer på gods), någon slags kombination av ovanstående eller något annat som tog kål på kustsjöfarten?
Det var väl sjöfarten som stod för mycket av transporterna i Sverige innan järnvägsnätet var utbyggt.
Sedan fortsatte det väl in på 50-talet, då Sveabolaget (t ex) trafikerade hamnar längs ostkusten. De allt bättre vägarna som tillät snabbare transporter med lastbilar och den ökade bilismen gjorde väl att det blev olönsamt.
I Norge finns ju Hurtigrutten kvar, kanske delvis beroende på att järnvägsnät och vägar inte kunnat utvecklas på samma sätt som i Sverige, pga den tuffare geografin.
Citat från: Björn Forslund skrivet 25 september 2008, 15:57:38 PM
Det var väl sjöfarten som stod för mycket av transporterna i Sverige innan järnvägsnätet var utbyggt.
Sedan fortsatte det väl in på 50-talet, då Sveabolaget (t ex) trafikerade hamnar längs ostkusten. De allt bättre vägarna som tillät snabbare transporter med lastbilar och den ökade bilismen gjorde väl att det blev olönsamt.
I Norge finns ju Hurtigrutten kvar, kanske delvis beroende på att järnvägsnät och vägar inte kunnat utvecklas på samma sätt som i Sverige, pga den tuffare geografin.
Åtminstone under hela 1940-talet kunde man åka kustångare Stockholm - Sundsvall trots att OKB varit färdigt sedan 1927, men det är mycket möjligt att den trafiken fanns för att de resenärer som skulle längre norrut inte skulle behöva byta i Sundsvall. Sen vet jag inte hur mycket kristiderna inverkade, men järnvägen Stockholm-Sundsvall var elektrifierad då och borde ha tagit mindre energi i anspråk än vad båttrafiken gjorde?
Det stämmer att riksvägarna var i ganska bedrövligt tillstånd (smala, icke-asfalterade vägar) mellan de orter som ligger längs nuvarande E4/E22. Räckte det med asfaltering för att kustsjöfarten skulle slås ut?
Förekom det förresten någon kustsjöfart på Västkusten (jag tänker här främst på sträckan Malmö - Göteborg och inte Bohus skärgård) efter det att VKB färdigställdes/förstatligades i slutet av 1800-talet?