En bra fråga som mycket väl kan analyseras och forskas vidare kring.
Precis som Lars-Håkan resonerar så var främst Leyland (H34), men även Büssing (H25-H32), något vekare jämfört dagens konstruktioner. Skadorna blev större.
Det var vid Stockholm under åren 1969-1976 jämfört med i dag en väldigt stor vagnreserv. Många bussar skrotades istället för att renoveras. Samtidigt var SS/SL Stockholm med sina större bussverkstäder i Hornsberg och Hammarby erkänt duktiga på stora- och kvalitetsmässiga helreparationer- och helrenoveringar (ombyggnader- och förebyggande) av bussar. Och det genomfördes väldigt många större reparationer i egen regi.
Men statistiken talar också sitt språk. Jag påstår att det var fler kollisioner under tidsperioden 1967-1975 jämfört med idag. En av orsakerna torde vara övergången till högertrafik 1967. Helt enkelt många förare av både buss och bil som det tog flera år för, att ställa om i ryggmärgen att t.ex. titta åt rätt håll innan man körde ut i en korsning. Om detta vittnar även statistiken om väldigt många personpåkörningar i innerstadstrafiken åren 1967-1970 jämfört med idag, där rapporter ofta beskriver "hon klev rakt ut i gatan och slog i bussen"