Ibland förs E45 på tal. Dessemellan då i medier där man framställer E45 som en riktigt dålig väg. På ett märkligt sätt verkar medier vilja jämföra E45 med t ex E4. Och gör man den jämförelsen så är det ju ingen tvekan om saken. E45 har absolut betydligt lägre standard än E4. Det är absolut ingen tvekan om den saken.
Men att jämföra E45 med E4 är en orättvis jämförelse. Vägarna har helt olika funktion. Och ibland verkar det faktiskt som om en del journalister som skriver om hur dålig E45 är inte tänker på det. Och dessemellan är det nog journalister som kanske inte sett så mycket vägar mer än att de åkt på E4 till Uppsala men inte längre norrut än möjligen till t ex Gävle eller Söderhamn eller något sånt. Och förväntar man sig något sånt av en väg med E-nummer blir man klart "besviken" om man ser E45 och tycker att den ser "dålig" ut. För E45 är en vanlig svensk landsväg bortsett från den första biten mellan Göteborg och Trollhättan där det faktiskt numera är motorväg.
E45 i sin helhet börjar i Gela på Sicilien i Italien och går sedan via Italiens fastland, Österrike, Tyskland. Danmark där den tar färjan till Sverige och fortsätter till Karesuando på svensk sida vid finska gränsen. Standarden på vägen är inte alls konstig. På Sicilien den första biten är det en smal landsväg som efter en bit blir en aning bättre. Sedan övergår den till motorväg. Den tar färjan till italienska fastlandet och fortsätter egentligen som motorväg till Danmark. Sedan tar den färjan till Sverige och Göteborg och fortsätter sedan som motorväg till Trollhättan. Därefter blir den landsväg, denna blir smalare längre norrut och kan till och med se lite smalare ut än vissa riksvägar eller länsvägar som den korsar. Och till slut slutar den helt abrupt före gränsen i Karesuando.
Om vi håller oss till standarden på E45 i Sverige är den inte ett dugg konstig. Det finns andra Europavägar i Sverige som inte heller är några större vägar, som t ex E10. Jämför man i ett större europeiskt perspektiv ser E45 fortfarande inte ett dugg konstig ut. I det perspektivet ser E45 ännu mer normal ut. För det finns Europavägar som för oss ser ut som smala byvägar och som i vissa fall knappt har asfalt. Europavägar med så låg standard finns inte i Sverige, men i vissa andra länder. Så här ser E45 helt normal ut. Behövs mer motorväg på E45? Nej, egentligen inte. Man har byggt det på sträckan mellan Göteborg och Trollhättan. Längre norrut så duger faktiskt standarden, även om vissa förbättringar på några ställen givetvis alltid är välkomna.
Men ändå, E45 är speciell. Och då menar jag sträckan i Sverige. Men inte för dess standard, utan för dess historik, och hur den ansluter. Den är till och med mycket speciell.
E45:ans svenska del är ett resultat av lokala kampanjer från olika håll längs med vägen. Olika grupper har kämpat för att få ha en Europaväg genom sina trakter och som synes också lyckats med det.
Det hela har att göra med marknadsföringen av begreppet Inlandsvägen, en väg som i princip går parallellt med Inlandsbanan. När detta begrepp togs fram hade den berörda sträckan inte ens ett gemensamt vägnummer. Det var flera olika vägnummer på den berörda sträckan. Vissa delar som tvåsiffriga riksvägar, medan andra delar var tresiffriga länsvägar. Och på flera ställen norrut var det andra vägar som den berörda sträckan korsade som kunde ha högre prioritet än denna.
Men detta var det grupper i berörda regioner som inte alls var nöjda med. Och att döpa hela den berörda sträckan till Inlandsvägen, dvs att ha ett namn på sträckan räckte inte. Man ville ha ett enhetligt vägnummer också på hela den berörda sträckan.
Efter en del påtryckningar lyckades man med detta att få ett enda vägnummer på hela den berörda sträckan. Man tog det vägnummer den sydligaste delen av sträckan hade, dvs riksväg 45 och denna förlängdes alltså upp ända till Karesuando. De delar som innan var länsväg blev nu med detta uppgraderade till riksväg. Så nu hade man lyckats få ett enda vägnummer på hela den berörda sträckan.
Men somliga var alltså inte nöjda med detta. Man ville ett steg längre. Nu ville man klassa om vägen till Europaväg. Tack vare detta skulle turisterna hitta till denna ännu bättre tyckte man. Vägen skulle bli ännu lättare att marknadsföra. Att ta E45 istället för E4 om man vill nå norra Norrland som exempel. En alternativ Europaväg som skulle finnas tillgänglig att marknadsföra. En Europaväg med mer naturupplevelser osv.
Så nu började det bedrivas kampanjer för att riksväg 45 skulle bli E45. Man visste att E45 hade en anslutning i Göteborg och det var denna man ville förlänga upp till Karesuando. Så lokalt bedrevs det i berörda områden kampanjer för att få riksväg 45 att bli E45, och även Motormännen skrev i sin tidning om att även de ville att vägen skulle få heta E45. Helt klart såg man lite av någon sorts "magi" att få ha en Europaväg istället för bara en riksväg.
Ett av de sista åren vägen fortfarande bara var riksväg skickade jag mail till Vägverket och frågade om möjligheter att vägen skulle kunna ändras till Europaväg och bli E45. Svaret jag fick var intressant så här i efterhand:
De berättade nämligen om att de var positivt inställda på att döpa om riksväg 45 till E45 och därmed få en Europaväg till i Sverige. Även från riksdagen hade de tydligen fått klartecken för detta. Så alla som bestämde sånt i Sverige var alltså inne på detta. Men de hänvisade till att det fanns ett hinder till detta. För att detta skulle vara genomförbart måste vägen fortsätta genom Finland och vidare in i Norge. Den skulle nå upp till E6 i Alta i Norge. Och enligt det mail jag fick var intresset från norskt och finskt håll lågt för detta. I mailet påstod man också att man försökte påverka både Finland och Norge att få intresse för detta. Om det var båda länderna som saknade intresse eller bara det ena, troligen då Finland vet jag inte. Men mailet påstod alltså att det inte var möjligt med att skylta om riksväg 45 till E45 förrän man fått Norge och Finland med på detta. Därför hände inget.
Men tydligen måste något ha hänt. Det var kanske mellan ett halvår och ett år efter mailet som jag fick veta att man slutgiltigt bestämt att riksväg 45 faktiskt skulle bli E45. Men nu skulle man gå vidare på egen hand utan varken Norge eller Finland. Vad som ändrat detta läge har jag ännu ingen aning om, då de tidigare påstått att man var beroende av Norge och Finland för detta. Troligen fick de väl ett nej av Norge och Finland till detta och då bestämde sig för att försöka ansöka internationellt bara för den svenska delen. Och då fått ett ja till denna ansökan och därmed sett att det gick bra ändå, trots att man inte trodde det tidigare.
Ansökan gick alltså igenom och officiellt var det i november 2006 som riksväg 45 blev E45. Det fanns de som firade detta. De som i många år drivit på att marknadsföra Inlandsvägen såg det som en seger. De hade inte bara nu fått ett enhetligt vägnummer nu utan en Europaväg. Det fanns visst några konditorier längs med den berörda sträckan som gjorde gröna prinsesstårtor märkta E45. En som var med och uppmärksammade detta med att vägen blev E45 var också skidåkaren Thomas Wassberg.
Men E45 är ännu speciell och det syns på en sak. Uppe i Karesuando "borde" vägen ta sig åtminstone över gränsen till Finland och möta E8 som går på den finska sidan bara några hundra meter från gränsen. I Karesuando går det en bro över gränsen och kort därefter kommer en korsning med E8. Hade E45:ans sträckning fastställts internationellt är det självklart att den hade gått fram till korsningen med E8. Men det gör den inte. Istället slutar E45 alldeles vid bron på svensk sida. Det är tveksamt om ens den svenska delen av bron är E45. Men E45 går inte en enda meter in i Finland. Där heter istället den snutt som binder ihop E45 med E8 bara väg 959. På en karta ser detta mycket konstigt ut och detta gör E45 speciell.
Det är unikt bland samtliga Europavägar att man lämnat en lucka på bara ca en kilometer som hindrar en Europaväg från att nå en annan, och sedan fylla ut den med bara ett lokalt vägnummer så här. Det vore en annan sak om bron inte fanns och luckan gjorde det omöjligt att koppla samman E45 och E8. Men i detta fall är det "bara" en gräns mellan två länder som hindrar, och detta är helt unikt.
Därför är E45 mycket speciell.
Från finskt håll hävdar man att hela ansökan om E45 norrut bara berörde Sverige, de var inte med på detta. Därför markerar de medvetet att den del som "borde" vara E45 i Finland som knyter ihop med E8 inte är någon Europaväg utan bara heter 959. Intresset för Europavägar i Finland lär visst också vara mycket lågt och samtliga Europavägar i Finland har parallellt nationella nummer och dessa prioriterar de högre.
Nu kan det dock äntligen snart vara slut med konstigheterna med E45. På senare år har Norge och Finland fått ett nytt intresse för E45. Troligen är det Norge som tagit initiativ och fått med sig Finland i detta. Man kommer att förlänga E45 från Karesuando över till Karesuvanto i Finland och vidare dela sträcka en bit med E8 till Palojoensuu dör den avviker norrut via Hetta i Finland och Kautokeino i Norge och att nå fram till Alta i Norge där den ansluter till E6. Detta förväntas ske nu i höst eller under början på nästa år. När detta sker är äntligen den konstiga lilla stumpen som saknas mellan E45 och E8 borta. Och då ser äntligen E45 ut som en alldeles normal Europaväg.
Orkade någon läsa denna onödiga kunskap?
