Kan det verkligen stämma att gossen Staffan såg fällda bommar som en risk?
Jag försökte tänka mig in i bilisternas situation. Gossen Staffan såg naturligtvis detta lite annorlunda. Först bodde min moster på Karl Ivarssonsgatan och därifrån var det kanske 10 minuters promenad till bommarna vid Laholmsvägen. Fast där fick jag inte stå, för det var för mycket biltrafik, utan jag fick stå på Snöstorpsvägen. Nu var det högst 50 meter mellan de båda övergångarna så det var inte så farligt. Och ibland fanns det fler trainspotters på plats, så då var det inte så noga vid vilken övergång vi stod. Där hade man överblick över både Västkustbanan och Nässjöbanan.
Sedan flyttade moster som sagt till Norbanegatan. Då blev det utsikt från köksfönstret mot VKB. Och så hörde man ju när bommarna gick ned. Det var dock lite konkurrens om platsen i köksfönstret. Ibland ville min moster också sitta där och titta. Inte på tågen förstås utan på Sylve Bengtsson. En gång känd fotbollsspelare i Halmstad BK och sedan konditor med konditori mitt emot min moster. Han blev för övrigt känd senare i livet som chaufför åt landshövdingen Yngve Holmberg, ett jobb där det tydligen också ingick att pressa fähund... Holmbergs byxor.
Ännu senare skulle jag å SJ:s vägarna bli indragen i en affär med Yngve Holmberg. SJ blev snuvade på pengarna för resan, men resebyrån (inte SJ:s) gick i konkurs efter hans svindlande affärer. Det var efter landshövdinge-tiden, när Yngve Holmberg ägnade sig att åt fixa turnéer. Undrar vad det blev av honom förresten. Sist någon såg honom serverade han kaffe och våfflor på ett våffelbruk på Gotland.