Motorvägar på Riksvägarnas tid?

[Bengt Jönsson]

Vilka motorvägar i Sverige var med redan på tiden före Europavägarnas tillkomst och hade gamla vägnummer?
Själv kan jag komma på två.  Dels "Autostradan" mellan Malmö - Lund och dels motorvägen mellan Hjalmar Brantingsmotet (GötaÄlvbrons landfäste på hisingssidan) - Kungälv.
Blev "Vätterleden" byggd innan Euorpavägsreformen?

/Bengt

[Niklas Bygdestam]

En del av motorvägen på E4 från Stockholm och norrut ska ha funnits redan då vägen var Riksväg 13

[Bengt Jönsson]

En del av motorvägen på E4 från Stockholm och norrut ska ha funnits redan då vägen var Riksväg 13

Motorvägen norrut från Stockholm från Norrtull anlades väl i sammanhang med att Arlanda Flygplats byggdes?

//Bengt

[Niklas Bygdestam]

Motorvägen norrut från Stockholm från Norrtull anlades väl i sammanhang med att Arlanda Flygplats byggdes?

//Bengt

De nordligare delarna närmare Märsta och Arlanda tror jag ska ha kommit ungefär i samband med invigningen av Arlanda. Men de sydligare delarna från Norrtull och en bit norrut ska ha funnits tidigare någon gång under 1950-talet om jag har förstått saken rätt och därför också fått heta Riksväg 13

[Staffan Sävenfjord]

De nordligare delarna närmare Märsta och Arlanda tror jag ska ha kommit ungefär i samband med invigningen av Arlanda. Men de sydligare delarna från Norrtull och en bit norrut ska ha funnits tidigare någon gång under 1950-talet om jag har förstått saken rätt och därför också fått heta Riksväg 13

I ganska många år var det inte motorväg ända ut till Arlanda utan den tog slut där Arlandavägen lämnade Uppsalavägen (E4). I inledningen till filmen "Gräsänklingar" kan man se att flygbussen (en van Hool H20) blir livsfarligt omkörd på den vägen. Den filmen är från 1982.

[Bengt Jönsson]

I ganska många år var det inte motorväg ända ut till Arlanda utan den tog slut där Arlandavägen lämnade Uppsalavägen (E4). I inledningen till filmen "Gräsänklingar" kan man se att flygbussen (en van Hool H20) blir livsfarligt omkörd på den vägen. Den filmen är från 1982.

Men i M:s Vägatlas från tidigt 60-tal så är vägen upp till Arlanda markerad som motorväg även om den sista biten har en gulbrun färg efter det att E4 med sin gröna färg avvikit från den som vanlig landsväg vid Märsta.
Har för mig att den sista biten upp till Arlanda efter det att E4 avvikit var motortrafikled men att det på kartor markerades såsom fullständig motorväg eftersom det var en viss status för en stad med självaktning att ha en bred fin moden autostrada ut till den nya framtidens terminaler.  Man ville visa att man var modern och med i sin tid! 

/B 

[Staffan Sävenfjord]

Men i M:s Vägatlas från tidigt 60-tal så är vägen upp till Arlanda markerad som motorväg även om den sista biten har en gulbrun färg efter det att E4 med sin gröna färg avvikit från den som vanlig landsväg vid Märsta.
Har för mig att den sista biten upp till Arlanda efter det att E4 avvikit var motortrafikled

Motortrafikled var den nog, ja. Men det innebar på den tiden - precis som i Norge än i dag - bara att cyklar och fotgängare inte var tillåtna på vägen samt att det inte fanns några korsningar i plan (utan bara via avfarter). Det kunde vara en ganska smal väg utan separerad mötande trafik.

[Mr G]

de sydligare delarna från Norrtull och en bit norrut ska ha funnits tidigare någon gång under 1950-talet om jag har förstått saken rätt och därför också fått heta Riksväg 13

Riksväg 13 hette den förstås oberoende av vägens standard. Det fanns säkert bitar med grusväg kvar rätt länge kan jag tänka mig. En lika intressant fråga som ursprungsfrågan här är väl när sista grusbiten försvann.

Annars var det ju just biten melllan Järva Krog och Norrtull som sist fick motorvägsstandard i Stockholms närhet. Är väl inte mer än ca 10 år sen som Haga Norra fortfarande hade en plankorsning.

[Bengt Jönsson]

Riksväg 13 hette den förstås oberoende av vägens standard. Det fanns säkert bitar med grusväg kvar rätt länge kan jag tänka mig. En lika intressant fråga som ursprungsfrågan här är väl när sista grusbiten försvann.

Annars var det ju just biten melllan Järva Krog och Norrtull som sist fick motorvägsstandard i Stockholms närhet. Är väl inte mer än ca 10 år sen som Haga Norra fortfarande hade en plankorsning.

Enligt vad jag har hört så var "Rikstvåan", dvs nuvarande E6 mellan Halmstad - Laholm grusväg så sent som 1957.  Samma Riksväg passerade även genom den enkelriktade Norre Katts port men i slutet på 50-talet så genomgick denna väg genom Halland stora genomgripande renoveringar och omläggningar.  Omläggningar som stod sig fram till dess att dagens motorväg byggdes.

Sedan så har det säkert förekommit grusvägar på "stora riksvägar" längre norrut senare men att en så pass trafikerad väg som "Rikstvåan" / E6 var grusväg vissa sträckor måste varit exceptionellt.

/Bengt

[Wolfie]

Annars var det ju just biten melllan Järva Krog och Norrtull som sist fick motorvägsstandard i Stockholms närhet. Är väl inte mer än ca 10 år sen som Haga Norra fortfarande hade en plankorsning.

Nja, riktigt så kort tid sedan var det nog inte en plankorsning. Minns från tiden då jag gick på högstadiet i mitten av 90-talet och pendlade förbi där att det redan då var den anläggning som finns idag, den tillkom väl i samband med att anslutningen till Essingeleden gjordes. Redan före det var det någon form av planskildhet om inte mitt minne sviker mig helt, men jag tycker mig minnas att det i slutet av 80-talet byggdes på platsen, möjligtvis att det var då som den första planskildheten tillkom. Rätta mig om jag minns fel!

[Niklas Bygdestam]

Jag kom på en motorvägssträcka till som borde ha funnits före E4 fanns till. Motorvägen mellan Stockholm och Södertälje eller åtminstone delar av den borde vara rätt gammal. Den fanns redan under 1950-talet

[Staffan Sävenfjord]

Enligt vad jag har hört så var "Rikstvåan", dvs nuvarande E6 mellan Halmstad - Laholm grusväg så sent som 1957.  Samma Riksväg passerade även genom den enkelriktade Norre Katts port men i slutet på 50-talet så genomgick denna väg genom Halland stora genomgripande renoveringar och omläggningar.  Omläggningar som stod sig fram till dess att dagens motorväg byggdes.

Sedan så har det säkert förekommit grusvägar på "stora riksvägar" längre norrut senare men att en så pass trafikerad väg som "Rikstvåan" / E6 var grusväg vissa sträckor måste varit exceptionellt.

/Bengt

Vi åkte 1955 Borås-Halmstad-Ystad med min fars då nyinköpta Fiat 500. Ett äventyr i sig att ge sig ut med en sådan bil på en så lång resa. Det blev verkstadsbesök i såväl Halmstad som Ystad. Lyckligtvis har jag en moster i Halmstad, så vi slapp i alla fall bo i tält den extra dagen där. Och i Ystad fick vi därmed tillfälle att se Sverigeloppets cyklister gå i mål. Inte blev det sämre av att loppet det året vanns av Kalle Johansson ("Fritsla-Kalle"), som var barndomskamrat till min mamma.
Men bilresan var det ja. Jag har inte något minne att det skulle varit grusväg på riksväg 2. Däremot var stora delar av Nissastigen (nuvarande väg 26) till stor del grusväg. Men på 1950-talet byggdes riksvägarna om ganska radikalt och det var långa omledningar ("provisorisk väg") och dessa var grusvägar. Så det kan ha varit något sådant som din sagesman far efter.
Halmstad måste ha varit en fasa på den tiden. Först järnvägskorsningen vid Laholmsvägen strax utanför stationsgränsen. Där låg bommarna nog nere mer än de var uppe. Och så den trånga Österbro innan man kom in till Brogatan och den enkelriktade Norre Port. Det vill säga den gick att köra i båda riktningarna men bara en i taget. Signalreglering fanns dock. Så korsade man åter Västkustbanan vid Nordbanegatan (där min moster för övrigt bodde) och det var stor risk även här för fällda bommar.

[Mr G]

stor risk även här för fällda bommar

Kan det verkligen stämma att gossen Staffan såg fällda bommar som en risk?

[Staffan Sävenfjord]

Kan det verkligen stämma att gossen Staffan såg fällda bommar som en risk?

Jag försökte tänka mig in i bilisternas situation. Gossen Staffan såg naturligtvis detta lite annorlunda. Först bodde min moster på Karl Ivarssonsgatan och därifrån var det kanske 10 minuters promenad till bommarna vid Laholmsvägen. Fast där fick jag inte stå, för det var för mycket biltrafik, utan jag fick stå på Snöstorpsvägen. Nu var det högst 50 meter mellan de båda övergångarna så det var inte så farligt. Och ibland fanns det fler trainspotters på plats, så då var det inte så noga vid vilken övergång vi stod. Där hade man överblick över både Västkustbanan och Nässjöbanan.
Sedan flyttade moster som sagt till Norbanegatan. Då blev det utsikt från köksfönstret mot VKB. Och så hörde man ju när bommarna gick ned. Det var dock lite konkurrens om platsen i köksfönstret. Ibland ville min moster också sitta där och titta. Inte på tågen förstås utan på Sylve Bengtsson. En gång känd fotbollsspelare i Halmstad BK och sedan konditor med konditori mitt emot min moster. Han blev för övrigt känd senare i livet som chaufför åt landshövdingen Yngve Holmberg, ett jobb där det tydligen också ingick att pressa fähund... Holmbergs byxor.
Ännu senare skulle jag å SJ:s vägarna bli indragen i en affär med Yngve Holmberg. SJ blev snuvade på pengarna för resan, men resebyrån (inte SJ:s) gick i konkurs efter hans svindlande affärer. Det var efter landshövdinge-tiden, när Yngve Holmberg ägnade sig att åt fixa turnéer. Undrar vad det blev av honom förresten. Sist någon såg honom serverade han kaffe och våfflor på ett våffelbruk på Gotland.

[Niklas Bygdestam]

Jag försökte tänka mig in i bilisternas situation. Gossen Staffan såg naturligtvis detta lite annorlunda. Först bodde min moster på Karl Ivarssonsgatan och därifrån var det kanske 10 minuters promenad till bommarna vid Laholmsvägen. Fast där fick jag inte stå, för det var för mycket biltrafik, utan jag fick stå på Snöstorpsvägen. Nu var det högst 50 meter mellan de båda övergångarna så det var inte så farligt. Och ibland fanns det fler trainspotters på plats, så då var det inte så noga vid vilken övergång vi stod. Där hade man överblick över både Västkustbanan och Nässjöbanan.
Sedan flyttade moster som sagt till Norbanegatan. Då blev det utsikt från köksfönstret mot VKB. Och så hörde man ju när bommarna gick ned. Det var dock lite konkurrens om platsen i köksfönstret. Ibland ville min moster också sitta där och titta. Inte på tågen förstås utan på Sylve Bengtsson. En gång känd fotbollsspelare i Halmstad BK och sedan konditor med konditori mitt emot min moster. Han blev för övrigt känd senare i livet som chaufför åt landshövdingen Yngve Holmberg, ett jobb där det tydligen också ingick att pressa fähund... Holmbergs byxor.
Ännu senare skulle jag å SJ:s vägarna bli indragen i en affär med Yngve Holmberg. SJ blev snuvade på pengarna för resan, men resebyrån (inte SJ:s) gick i konkurs efter hans svindlande affärer. Det var efter landshövdinge-tiden, när Yngve Holmberg ägnade sig att åt fixa turnéer. Undrar vad det blev av honom förresten. Sist någon såg honom serverade han kaffe och våfflor på ett våffelbruk på Gotland.

Härlig berättelse! Den påminner mig om ett barndomsminne som jag har vid vad jag trodde var en riktigt stor och pampig järnvägsövergång. Fast det visade sig vara lite annat än vad jag trodde. Hur som helst lämnade jag in berättelsen till Trafikminnen så den finns att läsa där

Klicka på länken nedan. Tänk på att jag var ett barn när detta hände trots att mitt sätt att se på en järnvägsövergång kan tyckas minst sagt naiv på den tiden

http://www.trafikminnen.se/barndomsminne_E4.html