Stavning...

[Camilla]

Jag gör allt för att skriva rätt men det blir lite tokigt ibland på grund av min dyslexsi och det kan jag inte rå för för jag har problem med att stava och det skäms jag över.
Jag vill inte vara otrevlig men är det nått jag blir arg på det är när nån klagar på oss som är ordblinda.
Nu tycker jag vi lägger ner den här tråden.
Från en på forumet som lider av dyslexsi.
Mvh Camilla

[Ersa]

Än en gång: Den här tråden handlar inte om folk med dyslexi, Camilla.

[Dan Henriksson]

Jag gör allt för att skriva rätt men det blir lite tokigt ibland på grund av min dyslexsi och det kan jag inte rå för för jag har problem med att stava och det skäms jag över.
Jag vill inte vara otrevlig men är det nått jag blir arg på det är när nån klagar på oss som är ordblinda.
Nu tycker jag vi lägger ner den här tråden.
Från en på forumet som lider av dyslexsi.
Mvh Camilla

Som jag förstått det och som även nämnts i tråden så klagas det inte på dem som lider av dyslexi, utan på den allmänna förslappningen av det skrivna språket. Men jag förstår om du och andra dyslektiker tar åt er, och det är ju trist. Om det är till någon tröst, så tycker jag att du skriver mycket bra och behöver verkligen inte skämmas!

Hälsningar Danne

[Ersa]

Talspråk och skriftspråk är två vitt skilda saker som inte ska förväxlas. När jag skriver frågan "Vart brukar hon hålla till?" i mail betyder det inte att jag talmässigt uttalar frågan så i hemstaden i verkligheten. Då uttalar jag istället: "Varss bruk' onn håll till?". I Jämtland säger man "je" istället för "jag", och "kroner" istället för "kronor", men nog kan man stava till de korrekta skrivna orden ändå, även om man aldrig skulle drömma om att uttala dem på det fjantiga sätt som de är skrivna enligt SAOL. Chattar du med någon från Roslagen skriver denne nog knappast att han ska "ta dén" något, även om han alltid säger så när han ska flytta/avlägsna något.

Många är de skribenter som skriver riktigt snygga akademiska inlägg som jag alltid varit imponerad över. Men möter man dem på gatan visar det sig att de oftast talar en rejäl "halvslarvig" bonnig dialekt.

Slutsatsen blir väl att man inte alls behöver skriva ner sitt talspråk, samtidigt som man inte heller behöver tala som ordböckerna skriver ut orden.

[JDS]

Slutsatsen blir väl att man inte alls behöver skriva ner sitt talspråk, samtidigt som man inte heller behöver tala som ordböckerna skriver ut orden.

Det har jag väl inte påstått heller! Däremot påstår jag att det förekommer.

[Jonas Gustafsson]

Nej, knappast ens det! Däremot förekommer det kanske ändå sporadiskt här och var. Kanske finns det lite lokala ansamlingar av äldre ute på landet som fortfarande talar så. I Stockholm är "dom" totalt allenarådande i talspråket.

I talspråk har både DE och DEM i alla tider mestadels uttalats som DOM, i hela Sverige.
Att uttala orden som de stavas är faktiskt vanligare idag än för 100 år sedan...

Debatten har kanske redan nått vägs ände, men låt mig bara få tillägga att jag nästan tycker det ser bättre ut att skriva DOM än att använda DE och DEM fel, t.ex. "Dem var inte hemma" eller "Har du gett de glass?"

//Jonas G

[Jonas Gustafsson]

Chattar du med någon från Roslagen skriver denne nog knappast att han ska "ta dén" något, även om han alltid säger så när han ska flytta/avlägsna något.

"Ta dén" eller "ta dän" lever som tur är kvar i talspråket. Synd att man inte ser det i skrift. Det är egentligen en förkortning av "taga dädan" som betyder just "ta bort därifrån". Jämför den gamla omskrivningen för att kola vippen: "Gå hädan"(=gå bort härifrån).

//Jonas G 

[Muk]

I talspråk har både DE och DEM i alla tider mestadels uttalats som DOM, i hela Sverige.
Att uttala orden som de stavas är faktiskt vanligare idag än för 100 år sedan...

Debatten har kanske redan nått vägs ände, men låt mig bara få tillägga att jag nästan tycker det ser bättre ut att skriva DOM än att använda DE och DEM fel, t.ex. "Dem var inte hemma" eller "Har du gett de glass?"

//Jonas G

Jag har kompisar som konsekvent använder DEM när de skriver och det tycker jag ser riktigt illa ut. Själv har jag en fäbless för att skriva DOM om det inte låter för tokigt. Sedan kan jag väl tillägga att jag tycker att mitt eget språk har förtvinat under de senaste tio till femton åren. Jag skriver mer fel nu än vad jag har gjort tidigare. 

[Max W]

Jag har kompisar som konsekvent använder DEM när de skriver och det tycker jag ser riktigt illa ut. Själv har jag en fäbless för att skriva DOM om det inte låter för tokigt. Sedan kan jag väl tillägga att jag tycker att mitt eget språk har förtvinat under de senaste tio till femton åren. Jag skriver mer fel nu än vad jag har gjort tidigare. 

Där ser man. Jag "studsar" lite vid de tillfällen jag läser t.ex. tidningen och det står dom istället för dem, men då vill jag ju återigen betona att jag är en kvarleva från Hedenhös tid.
Ordet dom för mig är bara relaterat till en tingsrättsprodukt eller hovrättsdito.

[Ersa]

Det har jag väl inte påstått heller! Däremot påstår jag att det förekommer.

Jag har inte påstått att herrn påstått varken bu eller bä. Det var mest en fristående reflektion på debatten om "dom/dem". Kanske jag inte borde ha satt in något citat alls, som jag nu redigerat om mitt inlägg till.

Sorry!

[Lars Borgemo]

Varför reagerar vi på språket som talas och skrivs just nu? Kan det bero på att vi är "med när det händer"? Språket har ju förändrats kontinuerligt i alla tider och blivit det vi har att handskas med här och nu. För 50 år sen flyttade jag som femåring från Huskvarna till Partille utanför Göteborg. En av de språkliga/dialektala skillnader jag upplevde var att i Huskvarna höll även vi småungar reda på ackusativ- och dativobjekt. Vi sa inte "Jag såg han/hon" så jag ansågs ju lite suspekt som använde de "konstiga" formerna honom/henne. En lärarkår med gott språksinne (i den tiden) såg sen till att vi inte la oss till med, enligt deras normer, språkliga ovanor. De rättade oss snabbt som kobror. Jag har sen bla. fått uppleva att sen nån gång på 80-talet började det heta tågstation och tågvagnar istället för järnvägsstation och järnvägsvagnar. Jag tycker fortfarande det känns lite obekant, men har börjat lära mig att leva med det...
En av de senaste förändringarna handlar om att man inte skiljer på riktning och befintlighet. Märkligt nog sägs och skrivs det ofta "vart" (=var åt, riktning, i rörelse) som är ett längre ord, när det enligt normen ska heta "var" (befintlighet, i vila, på en plats). Det finns nån pedagogisk förklaring som jag sett om att det kan handla om överkorrigering, man tror att man är slarvig när man använder "var" och ändrar till "vart". Jag erkänner öppet att jag har klar språkpolisvarning på just detta uttryck just nu.
Det kan vara viktigt att så långt som möjligt låta talspråkliga uttryck stanna så länge som möjligt i talspråket för att skriftspråket ska behålla sin skärpa och stringens.
-Åtminstone så länge så att alla har hunnit acceptera förändringar och betydelseförskjutningar.

[Jonas Gustafsson]

För 50 år sen flyttade jag som femåring från Huskvarna till Partille utanför Göteborg. En av de språkliga/dialektala skillnader jag upplevde var att i Huskvarna höll även vi småungar reda på ackusativ- och dativobjekt. Vi sa inte "Jag såg han/hon" så jag ansågs ju lite suspekt som använde de "konstiga" formerna honom/henne.

Nu börjar jag låta riktigt, riktigt nördig, men faktum är att de som sade "Jag såg han/hon" faktiskt, om än lite slarvigt, bevarade en skillnad mellan ackusativobjekt och dativobjekt som inte längre märks i skriftspråket!

Om jag minns rätt är de gamla ackusativformerna "Jag såg hana/hena" och de gamla dativformerna "Jag gav honom/hennom en bok".

//Jonas G

[Ersa]

Nu börjar jag låta riktigt, riktigt nördig, men faktum är att de som sade "Jag såg han/hon" faktiskt, om än lite slarvigt, bevarade en skillnad mellan ackusativobjekt och dativobjekt som inte längre märks i skriftspråket!

Om jag minns rätt är de gamla ackusativformerna "Jag såg hana/hena" och de gamla dativformerna "Jag gav honom/hennom en bok".

Korrekt. En kortform av "hana" lever kvar i vanlig talspråksform även hos ungdomar, i bl.a Västerbotten.
"Jag såg 'na imorse" (Jag såg henne imorse)

För övrigt ser det kul ut när du skriver att du "minns" att hana/hena användes förr. Det kan tolkas som att du är riktigt gammal!

[Tommy E]

Korrekt. En kortform av "hana" lever kvar i vanlig talspråksform även hos ungdomar, i bl.a Västerbotten.
"Jag såg 'na imorse" (Jag såg henne imorse)

(OBS! Detta är inte mitt område, så rätta mig om jag har fel.)

Kan det inte även vara så att henne först förkortas till 'ne så att det ska gå snabbare att säga, och sedan ändras till 'na eftersom det är lättare att uttala?

[Jonas Gustafsson]

För övrigt ser det kul ut när du skriver att du "minns" att hana/hena användes förr. Det kan tolkas som att du är riktigt gammal!

Tänkte på att det kan tolkas så först när du påpekade det

Jag menar alltså "om jag minns rätt från där jag läste det".

//Jonas G