En liten dikt...

[Andreas91]

... blev ihopknåpad så här klockan 2 på natten. En liten mix av positiva och lite ledsama inslag.

Hoppas att någon uppskattar den, även om dikten kanske inte är så mycket för världen.

Det var en sommardag i juni,
du hade blommor i ditt hår.
O min värld vart helt förtrollad,
av ditt solskensblonda hår

Vi träffades på bussen,
en arla morgonstund.
Du slog dig ner bredvid mig,
Jag nicka till och tog en blund.

Du daska till mig hårt i plytet
Jag fråga: "Fröken, vad står på?"
"Kan du inte snarka lägre?
Annars får jag be dig om att gå!"

Jag förstod ej helt hurdan du var,
än dock jag uppfyllde dina krav.
Som kompensation till livet
och all den kärlek du mig gav.

Rösten från änglar,
klinga som ljuvaste klockspel
Diamanter till ögon,
o rosenröd mun
Inget såg ut att kunna stoppa oss,
men ack vad vi hade fel.

En sorgens dag, då du gick bort.
Jag aldrig sämre någonsin mått.
Tyngande bördor, jag i mitt hjärta bär
Fri från dina plågor, jag hoppas nu du är
Men vår kärlek utan namn,
dog ut med dig där i min famn.

Nu sitter jag, en ensam själ.
Och hoppas att du har det väl.
Jag önskar att vi ses igen
så att vår kärlek får blomstra i himmelen.

Det var en sommardag i juni,
Du var min svalkande vind.
Vi sa: "För evigt är du min, och för evigt är jag din."

[Björn Forslund]

Fritt hopskaldat eller självupplevt?
Sorgligt slut men annars var den fin...

[Bussmupp]

Jag är inte så värst förtjust i dikter, men den här... Väldigt fin. Verkligen.

[Andreas91]

Tack till er båda - trevligt att ni tyckte om den!

Björn: Dikten är fritt hopskaldad. Livet har förvisso inneburit en del tunga perioder, men scenariot i den här dikten reflekterar inte tillbaka på en av dessa perioder.