Passagerare

[1896]

Om jag talar om en ospecifik person använder jag alltid "Vederbörande", det lärde jag mig av min lärare på högstadiet, detta tidigt -80 tal, fungerar alldeles utmärkt. 

[Ersa]

När det gäller "hen", så var det på gång, redan på 1960-talet, men fick inte fäste. Nu har en barnbok givits ut, där "han/hon" är utbyt mot "hen". Plötsligt dyker det upp i språket. Det känns inte som att det finns ett reelt behov.
För övrigt hänvisar många hen-anhängare till både finskan och ungerskan, för att försvara detta påhittade ord. Vad sa vi om andra språk....

Ett reelt behov av ordet "hen" är svårt att se, ja. Möjligtvis föredrar många personer detta ord enbart pga dess korthet. Man kan spara bort antalet bokstäver, vilket ju är populärt i sms och på Twitter. Det är nog det enda skäl jag kan tänka mig till att det slagit igenom inom vissa grupper.
På andra sidan har vi gruppen människor (oavsett ålder) som inte har ett intresse av att korta ner ord, utan som agerar ordkonstnärer och älskar ett rikt språk med många synonymer och långa ord.
Ingendera grupp har rätt eller fel, och ingen av dem är bakåtsträvare eller framåtdrivande.

Personligen anser jag att svenskan som språk (liksom franskan) är en aning stelt och centralstyrt språk, där alltför många nya avvikelser (t.ex odet "Hen") lite väl lättvindigt stämplas som "felaktigt" av majoriteten.
Så sent som på 1980- och 90-talen märkte man som skolbarn fortfarande av stämningen från den gamla dialektbekämpningen i den svenska grundskolan. Att rikssvenska alltid var "finare", och att dialekter var på gränsen till "felaktigt". Men nu när man är äldre har man ju märkt att dialekterna runtom i landet är den äkta svenskan, medan rikssvenskan mest känns en aning konstgjord och ordfattig.

[Mustman]

Sen har ju Hen en enligt mig viktigare funktion, även om jag ser mig själv som en han, och det är ju för alla dom som inte känner sig hemma i de traditonella pronomen

[Staffan Sävenfjord]

Ett reelt behov av ordet "hen" är svårt att se, ja. Möjligtvis föredrar många personer detta ord enbart pga dess korthet. Man kan spara bort antalet bokstäver, vilket ju är populärt i sms och på Twitter. Det är nog det enda skäl jag kan tänka mig till att det slagit igenom inom vissa grupper.

Fast på Twitter och i SMS har det ju redan utvecklats ett språk som avviker rätt mycket från talad svenska och ävenledes korrekt skriven svenska. Så här skulle man kunna klara sig med hn eller h*n.

När man läser en text så är det också bra med små "vilopauser" i läsningen vilket skapas av uttryck som "han eller hon" men inte av "hen". I det första fallet kan du i någon microsekund släppa koncentrationen. Och det tar bara någon sekund längre att skriva "han eller hon" för den som är van att skriva på ett tangentbord.

När jag började jobba administrativt på SJ tog jag mig med den gamla SJ-ovanan att skriva månd-fred varvid min chef (som inte hade järnvägsbakgrund) undrade om jag tänkt på att det tog en sekund längre tid att skriva måndag-fredag men att det tog minst en sekund längre för läsaren att ta till sig vad som avsågs om man skrev som jag.

Alltså: hen spar lite tid för den som skriver men tar längre tid för den som läser innan vederbörande förstått. De senare är förhoppningsvis enormt mycket fler. Det är som inköpschefen som köpte ohålat papper till kontoret eftersom det var någon procent billigare. Att den besparingen med råge åts upp av alla anställda som själva fick sitta och slå hål i sina papper hade han inte tänkt på.

[JB]

Jag avskyr ordet hen och att allt ska vara könsneutralt. Vad är det som är så svårt med att skriva "han" och "hon"? Det finns ju inget mellanting!

Det är ganska praktiskt när man inte vet vilket kön personen man pratar om har.

[Nico]

Vari ligger det praktiska med ett nytt ord för något som redan finns? Alltså... varför uppfinna ett nytt ord för en företeelse när det redan finns kända och vedertagna neutrala begrepp (som den nämnda ordet "vederbörande") för samma sak? Blir lite som en variant på " if it's not broke, don't fix it", dvs. varför krångla till saker och ting i onödan?!  Lite känns det även som om man drivit detta med jämställdhet och könsneutralitet lite för långt. En intressant sak som gått att följa på senare tid i media har t.ex. varit den mellan hur skillnaderna mellan hur man ser på genus osv. uppfattas i två så närstående länder som Sverige och Danmark.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vi-tolererar-inte-dansk-sexism/

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kare-svenskere/


Att språk sedan förändras är en helt annan sak. Detta då de vanliga förändringarna mera uppstår spontant (utifrån ett behov) och normalt även över tid snarare än genom direkta påbud uppifrån från någon diffus överhöghet med självutnämnd tolkningsrätt. Gillar själv inte heller ordet "hen" och personligen tror jag alltså att mycket av den negativa inställningen uppstått just för att begreppet ifråga tvingas på oss av ett fåtal moralpaniskt drabbade som uppfattar sig som företrädare för någon form av politisk korrekthet. I grund känns det även som om hela denna frågeställning i sig har uppstått p.g.a. att vissa verkar ha lite för mycket fritid och inte vet vad de ska bränna sin energi på.



För att istället övergå till något språkrelaterat som kanske irriterar mig än mer, i synnerhet så här i sommartider då man får höra att den och den är inte tillgänglig den och den veckan och har ledigt mellan si och så vecka. Visst kan man kanske även här förkorta somligt ibland, men lika ofta så tar det längre tid då man sedan i alla fall måste reda ut vilka datum veckonumret täcker. Undrar alltså lite vad vitsen egentliger är med veckonummer?! Det är även ofta till stor förtret i många utländska kontakter då vi ändå verkar vara ganska ensamma om detta med att ange veckonummer istället för att ange specifika datum.

Visst har vi även vissa andra nationella och regionala egenheter som t.ex. beteckningen 1 mil för att ange 10 km, men det är ändå mera vedertaget och lättare att s.a.s. direkt översätta till begriplig kontext. ibland blir det t.o.m. komiskt i vissa översättningar mellan t.ex. svenska och engelska och avstånden blir lätt feltolkade. Själv försöker jag därför numera vinnlägga mig om alltid ange avstånd mm. just i kilometer istället för att ange detsamma i mil. Sen finns ju även vissa orsaker till att man försöker få amerikaner att gå över till det metriska systemet, lära danska använda begripliga talangivelser osv. så då blir faktiskt även våra små anomalier lite av en 'finne i röven' i vissa sammanhang.

[Danne B.]

Att språk sedan förändras är en helt annan sak. Detta då de vanliga förändringarna mera uppstår spontant (utifrån ett behov) och normalt även över tid snarare än genom direkta påbud uppifrån från någon diffus överhöghet med självutnämnd tolkningsrätt. Gillar själv inte heller ordet "hen" och personligen tror jag alltså att mycket av den negativa inställningen uppstått just för att begreppet ifråga tvingas på oss av ett fåtal moralpaniskt drabbade som uppfattar sig som företrädare för någon form av politisk korrekthet.

Här slår Nico helt klart huvudet på spiken! Det är inte ordet i sig som irriterar, utan det faktum att "någon" anser att vi måste tycka att det är rätt och därefter rätta oss i ledet...

Kanske hade "hen" slagit igenom hos SMS-generationen av sig självt på sikt, för praktiskt är det förstås, men på det sätt som det presenterats nu smakar det bara surt.

//Danne

[virtual1]

Det finns ord som uppfattas som könsneutrala som t ex ombudsman eller sjuksköterska

Jag kan inte för mitt liv förstå varför man valt att kalla alla oavsett kön för sjuksköterska, då jag växte upp hette det sjuksköterska/sjukskötare beroende på kön, varför detta förändrats övergår iaf mitt förstånd...

[virtual1]

Här slår Nico helt klart huvudet på spiken! Det är inte ordet i sig som irriterar, utan det faktum att "någon" anser att vi måste tycka att det är rätt och därefter rätta oss i ledet...

Kanske hade "hen" slagit igenom hos SMS-generationen av sig självt på sikt, för praktiskt är det förstås, men på det sätt som det presenterats nu smakar det bara surt.

//Danne

"Hear hear" - som eneglsmännen hade uttryckt det...

[Staffan Sävenfjord]

Jag kan inte för mitt liv förstå varför man valt att kalla alla oavsett kön för sjuksköterska, då jag växte upp hette det sjuksköterska/sjukskötare beroende på kön, varför detta förändrats övergår iaf mitt förstånd...

Nej, det har det aldrig hetat. Sjukskötare var ett helt annat jobb än sjuksköterska.

När jag växte upp skilde man på lärare och lärarinna men det var ju länge sedan. Men i vilka yrken har man olika benämning beroende på kön i dag? 

[HJP]

Det finns ord som uppfattas som könsneutrala som t ex ombudsman eller sjuksköterska trots att den språkliga härledningen direkt leder till att det första är maskulinum och det andra femininum. Men där har det gått bra och finns det anledning att påpeka kön så kan man ju alltid lägga till manlig till sjuksköterska. Eller kvinnlig för den delen. Samma sak med bussförare och lokförare. Man säger inte bussförarinna eller lokförarinna annat än möjligen på skämt eller för att vara riktig nedlåtande med en undermening att "fruntimmer inte passar i yrket" (det är alltså citat från vissa och absolut inte min uppfattning att det skulle vara så.)

Lika väl kan man använda han eller hon godtyckligt om man skriver om något där könet är av underordnad betydelse. Om man skall skriva en instruktion till bussförarna kan man mycket väl skriva "när passageraren visat sitt kort skall du vänta med att starta bussen tills han hunnit sätta sig" och då innefattas förstås båda könen. Om man hellre vill kan man byta ut han mot hon i texten och även då innefattas båda könen. Den som tolkar han eller hon som könsbundet i en sådan text visar bara sin stupiditet.

****
Håller i princip med dig, utom när det gäller "sjuksköterska".
Det är ungefär 40 år sedan man beslutade att alla - män som kvinnor - skulle tituleras sjuksköterska. Motiveringen var, att "skötare" (t.ex. mentalskötare) är en annan yrkesgrupp, som hade lägre kompetens. Men "skötare" och "sköterska", är samma ord, med olika genus. "Skötare" är maskulinum, men inte knutet till det manliga könet, och kan därför användas neutralt (t.ex. kranskötare). "Sköterska" är femininum, och knutet till det kvinnliga könet. Att då bestämma att alla ska tituleras sköterska, är att våldföra sig på språket, som jag ser det. Felet begicks, från början, när man införde yrkestiteln mentalskötare (jag utgår från, att yrket sjuksköterska kom först). Kanske skulle skötarna ha kallats vårdare, eller något annat, istället?
De som idag är 40-50 år, har knappast hört annat än sköterska, om den manliga personalen, så jag vet inte hur de uppfattar ordet, men för cirka 20 år sedan, var jag på S:t Görans sjukhus, i Stockholm, där stod det "SJUKSKÖTARE", på männens namnbrickor. "Självklart! Vi är ju män", fick jag till svar, när jag uttryckte min positiva inställning till det.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför man valt att kalla alla oavsett kön för sjuksköterska, då jag växte upp hette det sjuksköterska/sjukskötare beroende på kön, varför detta förändrats övergår iaf mitt förstånd...

****
Orsaken är, som jag skrev ovan, även om den är befängd. Riktigt illa blir det, när männen kallas "syster", eller "syrran".
Jag håller med Nico, om att det nog ligger politisk korrekthet bakom. Idag är det nära nog livsfarligt att inte vara just politisk korrekt. Jag tror att det, i hög grad, handlar om någon sorts missriktad jämställdhetstanke, där man är livrädd för att trampa feministerna på tårna. Se på det utmärkta ordet "talesman", som jag tidigare nämnt. Man snubblade över "taleskvinna", för att snabbt gå över till "talesperson". Man glömmer i ett "vips", att "man" betyder "människa". Dåliga språkkunskaper, eller....?

HJP

[Staffan Sävenfjord]

****
Håller i princip med dig, utom när det gäller "sjuksköterska".
Det är ungefär 40 år sedan man beslutade att alla - män som kvinnor - skulle tituleras sjuksköterska. Motiveringen var, att "skötare" (t.ex. mentalskötare) är en annan yrkesgrupp, som hade lägre kompetens. Men "skötare" och "sköterska", är samma ord, med olika genus. "Skötare" är maskulinum, men inte knutet till det manliga könet, och kan därför användas neutralt (t.ex. kranskötare). "Sköterska" är femininum, och knutet till det kvinnliga könet. Att då bestämma att alla ska tituleras sköterska, är att våldföra sig på språket, som jag ser det. Felet begicks, från början, när man införde yrkestiteln mentalskötare (jag utgår från, att yrket sjuksköterska kom först). Kanske skulle skötarna ha kallats vårdare, eller något annat, istället?
De som idag är 40-50 år, har knappast hört annat än sköterska, om den manliga personalen, så jag vet inte hur de uppfattar ordet, men för cirka 20 år sedan, var jag på S:t Görans sjukhus, i Stockholm, där stod det "SJUKSKÖTARE", på männens namnbrickor. "Självklart! Vi är ju män", fick jag till svar, när jag uttryckte min positiva inställning till det.
****

HJP

Eftersom detta med sjuksköterska har fått genomslag och knappast ingen reflekterar över det i dag så måste man väl säga att "det har gått bra". Något annat om detta har jag inte skrivit.

[HJP]

Nej, det har det aldrig hetat. Sjukskötare var ett helt annat jobb än sjuksköterska.

När jag växte upp skilde man på lärare och lärarinna men det var ju länge sedan. Men i vilka yrken har man olika benämning beroende på kön i dag?

****
Vilket jobb syftar du på, när du menar att sjukskötare är ett annat jobb än sjuksköterska? Mentalskötare, känner jag till, men sjukskötare? Det är - för mig - en manlig sjuksköterska.

Nej, man säger inte lärarinna längre. Man använder den maskulina formen, som också går bra att använda som neutral. Man skulle dock inte kunna säga lärarinna, om en man. På samma sätt är det - språkligt sett - fel att kalla män för sjuksköterskor.

HJP

[HJP]

Eftersom detta med sjuksköterska har fått genomslag och knappast ingen reflekterar över det i dag så måste man väl säga att "det har gått bra". Något annat om detta har jag inte skrivit.

****
Visst har det gått bra, det händer ju inga olyckor av ett språkfel, men det är - språkligt sett - fel.
Genomslaget bestod i, att vi blev påtvingade det. Idag är det troligen en majoritet av svenska folket, som aldrig har hört annat. Likafullt är det fel, men anses som rätt, av "storebror".
Andra påtvingade ord är: friställd=arbetslös, föryngringsyta=kalhygge. Barn-/äldreomsorg. Precis som att en institution automatiskt innebär omsorg, bara för at man kallar den för det. Listan kan göras lång.

HJP

[Staffan Sävenfjord]

****
Visst har det gått bra, det händer ju inga olyckor av ett språkfel, men det är - språkligt sett - fel.
Genomslaget bestod i, att vi blev påtvingade det. Idag är det troligen en majoritet av svenska folket, som aldrig har hört annat. Likafullt är det fel, men anses som rätt, av "storebror".
Andra påtvingade ord är: friställd=arbetslös, föryngringsyta=kalhygge. Barn-/äldreomsorg. Precis som att en institution automatiskt innebär omsorg, bara för at man kallar den för det. Listan kan göras lång.

HJP

Det går aldrig att påtvinga folk ett ordval.

Vad jag menade med att det gått bra är alltså att i dag vet alla att en sjuksköterska (eller barnmorska) mycket väl kan vara en man. Jag har inte tagit någon som helst ställning till om det är ett lyckat ordval i sig eller inte. Men sjukskötare var helt omöjligt eftersom det var ett annat yrke med lägre utbildning. Och jag är glad att man inte valde sjukvårdskonsult, sjukvårdsassistent eller liknande.