Schemaläggning då - och – nu

[pegee]

Om jag inte missminner mig, så var det så att när
jag började köra buss i början på 70-talet så tog
man ut sin buss när passet började. Sedan tuffade
man omkring med samma buss hela dagen. När
det var rast ställde man bussen och fortsatte sedan
med samma buss tills dagen var slut.

Idag med datoriserad schemaläggning och möjligheter
som inte ens fanns i tanken när man lade schema med
papper och penna, ser det helt annorlunda ut. Nu kan
man utan vidare hinna med 5 eller 6 bussar på ett pass.
Bussarna måste rulla så mycket som möjligt, vilket
innebär att man plottrar sönder passen fullständigt.
Kör till ändhållplats, vänta 7 minuter, ny buss, kör någon annan
stans, vänta 10 minuter, ny buss..... o.s.v.

Vi lever i en annan värld idag. På gott och ont!

[Ersa]

Fordonskraven ser ju idag väldigt olika ut på olika liknande linjer inom samma trafikområde. Olika färger på olika typer av linjer. Vissa linjer har krav på gardiner, läslampor och bälten på halva sträckan, men inga liknade krav på andra hälften av linjen. Samtidigt kan vissa linjer ha förbud från huvudmannen mot tvåaxliga bussar, medan andra har förbud mot ledvagnar pga ej existerande vändslingor. Låga viadukter ger olika krav på höjder, samtidigt som passagerarna argt kan skrika klagomål om "korta bussar" om man sätter ut boggivagnar på 15-meter på vissa linjer, medan samma boggivagn blir ett väldigt otrevligt skakigt färdmedel på smala krokiga grusvägar.

Kort sagt: Det finns idag ytterst få bussar som klarar av precis alla linjers satta fordonskrav, samtidigt som förarkåren hemskt gärna föredrar att inte köra en och samma korta enformiga linje hela arbetsdagen.

[buskörare]

Tror det handlar om effektivisering. Det blir "billigare" att bussarna rullar än står still. Ens en rast. Det är vad jag fått berättat för mig.

[Karsten]

Det är också en infrastrukturfråga. Med den mängd trafik vi har i många av våra storstäder finns helt enkelt inte ytan att ställa upp en massa bussar då föraren behöver rast.